Iförd röd hummerklo

Jag klarade det…mitt ”Stoppashoppaår” är slut. Detta firades med en sväng till favoritaffären Desigual och inköp av två klänningar och två sommartoppar, allt till finfina reapriser. Men problemet är bara det att det är lite svårt att känna sig riktigt snygg, eftersom jag lyckats med konststycket att bryta några ben i min vänstra hand. Så numera är jag opererad och gipsad, gipset är likt en stor röd hummerklo och inget gör sig riktigt bra till denna udda accessoar. Dessutom är den så bred att enbart linnen och kortärmat fungerar, allt annat är stört omöjligt att dra över armens gips.

Men jag sörjer inte för detta, inte egentligen. I stället fortsätter jag att njuta av livets verkligt goda sidor….god mat och dryck. Länkar därför till något riktigt smarrigt att njuta av en fin ljummen sommarkväll, "Spagetti med hummer" från Zeta.

Vad kommer nu hända med denna Stoppashoppablogg? Ja det vet jag inte riktigt, kanske borde jag släcka ner den och istället börja blogga under annat tema…kanske ”Life by Sus”.  Tar en liten semesterpaus och fundera över var livet och vindarna bär…. so long and farewell!

Snart är tiden ute

Snart är tiden ute….det lät förstås lite väl tungt! Men det är sant ur en liten, liten aspekt…min stoppashoppatid är strax över. Den 16 juli, alltså nu på måndag är sista dagen av 365 shoppingfria dagar.

Hur har det gått undrar du? Jo det har gått förvånansvärt bra…ja …jag är i och för sig inte så förvånad, jag var tämligen övertygad om att jag skulle klara detta. Men jag är ändå glad över att jag verkar ha hållit det jag lovad mig själv och alla er som följer min blogg. Det har varit ganska lätt, bara några få återfall som inneburit köp av kläder som jag sedan ilat tillbaka och lämnat i retur så fort de bara gått. Jag har alltså inte behållit något av det jag köpt.Vid båda tillfällena har det varit på Desigual . Detta är min favoritaffär framför alla andra…jag antar att jag kommer kunna unna mig något från denna färgsprakande modekedja när stoppashoppadagarna är till enda. Fast kommer de verkligen att vara över…

Kanske har jag under detta år hittat något viktigt inom mig, en ny resurs, en mental styrka, ett nytt fokus? Ja jag tror faktiskt det…just nu lånar jag ett citat av Birgitta Stenberg för att lyfta fram det jag verkligen känner så starkt;

”Over and out”  för idag, ny ”avslutande” bloggrapport nästa vecka, kommer jag att klara det??!!

Du är slumpen, - hur känns det?

Allt som är jag idag började en gång med ett litet unikt ägg och en ännu mindre, men lika unik spermie. Att just dessa mötte varandra var en verklig slump, eller var det inte det? Det är svårt och rätt ogreppbart att tänka sig att det liv som är jag bara kom till av en slump, det känns liksom ledsamt och ovärdigt. Men tyvärr är det alldeles sant i alla fall på det biologiska planet, den där själsliga dimensionen är ju svår att evidensbasera. Jag menar den om reinkarnation och liknande fenomen.

Vi föds alla som vinnare brukar man säga och så är det kanske sett ur en synvinkel. Det finns en trygg plattform -ägget, och en riktig fajter -spermien, i oss alla. Så smälte de samman och blev början på en människa. Men hur är det för alla de andra plattformarna och fajtersarna? Glider de omkring som halva kroppar och halva själar i en biologisk massa och kan man kalla dem för halva liv? En hissnade vardagsfilosofisk tanke. Ett är dock säkert och det är att när två av dessa halvor möts så bildar de en helhet, en liten människa. Hon föds till denna komplexa värld helt utan garantier, är varken svanen märkt eller ens ekologisk, och ingen vet vad som kommer hända med henne.

Jag vet att mitt liv, på mer än ett sätt, faktiskt kom till av en slump och jag får väl vara tacksam för det liv jag föddes in i även om jag tycker att det bitvis varit rätt tungt, för vad hade alternativet varit?? När du nått en ålder av 50+, så börjar du inse att livet är ändligt. Att det är ändligt inser du egentligen långt innan, jag vet, men vid 50 år blir det mer påtagligt att antalet somrar du har kvar att leva är räknade. Det är en både hisnande och skrämmande känsla, nästan så du vill spy.

Men om du istället försöker hitta den där unika mänskliga möjligheten att se och ta vara på var dag som den vore den sista, ja då får livet en helt annan dimension. Att göra just så borde innebära att du för ett rikare liv, blir en sannare medmänniska och gör klokare val. Men det kan också bli tvärt om, att du inte orkar tänka på det ändliga livet, utan istället ger dig ut på en ”skiter-väl-jag-i” odyssé. Det vill säga att du roffar åt dig av andras känslor, slutar värna om natur, djur, arbetskolleger, familjen, vänner och dig själv. Du tänker istället att du nu skall suga ut det gottaste vad det än må kosta. Men frågan är om det verkligen är det gottaste du får?

Nu är det ju så att livet sällan är svart eller vitt, sant eller falskt, rätt eller fel. Och jag kan känna att jag nu mera pendlar mellan att värna om och ”skita” i, och att det just är så jag mognar och förbereder mig på att dö. Efter att ha suttit vid en rätt lång rad av dödsbäddar vet jag att livet glider ur kroppen och lämnar den tom och kall. Det som en gång var livet i den döda har flytt….och på något sätt har det faktumet tröstat mig.

Vart ville jag komma med denna berättelse? Jo jag ville nog peppa oss alla att tänka på att vår bästa tid är nu, för nu är den enda tid vi vet att vi har. Och även om det regnade på midsommar, du är sur på din chef, arg på dina barn, ledsen på din sambo eller besviken på dig själv…så är det faktiskt så att - nu är den enda tid vi vet att vi har. Och du är skyldig slumpen att ta vara på det liv du fick, för betänk vad alternativet hade varit!

Nedan följer texten till titelmelodin från - La Cage Aux Folles…en text jag tycker sammanfattar känslan av vad jag vill säga.

”Vår bästa tid är nu, vem minns den snö som kanske föll i fjol? Vår bästa tid är nu, vem vet om morgonda'n har sol, har sol, har sol?
Håll fast en kort sekund och lev och älska nu så märker du det blir en härlig stund, därför vår bästa tid är nu, är nu, är nu! 
Nu - ej någon bortglömd dag - i går, nu - din morgondag kan ingen spå.
Håll fast en kort sekund och lev och älska nu så märker du det blir en härlig stund, därför vår bäst tid är nu, är nu, är nu!”

Doer eller Thinker, vem är du?

Min brist på kunskap är pinsam. Det började för länge sedan, den där känslan av brist på kunskap. - Vad då för kunskap? säger du. Kunskap om hur allt hänger samman, om jordens begränsade resurser och hur snedfördelade de blivit och om att människans livsstil går stick i stäv med hur vi borde leva för att inte såga ner grenen vi själva sitter på. En aning har jag givetvis, men sann engagerad kunskap är en bristvara hos fler än mig. Vad beror det på? Jag tror att människan av naturen är rätt lat och har vi det bara bra själva, så slår vi oss lätt till ro. Har vi själva mat för dagen, rent vatten i överflöd och pengar över för shoppa och njuta av nöjen, ja då ser vi helst mellan fingrarna på naturens och andras lidande. Vi vänder helt enkelt bort blicken och låtsas som vi inte ser och vet…

Visst, som jag citerat tidigare ”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något” (Jan Eliasson). Och det är ju sant. Men det är långt mellan tanke och handling för många av oss. Idag tipsar jag därför om två saker som gör att vi ALLA kan blir ”Doers” och inte bara ”Thinkers”

Unicefs ”Egna insamlingar”
”En egen insamling på Unicef.se kan fungerar som alternativ för allt från födelsedagsfirande till företagsutmaning och frivilliggrupper som samlar in pengar. Kort och gott ett sätt att samla in pengar till Unicefs arbete för barns rättigheter”. Läs mer

Min Planet
- Glöm snabba duschar – spara vatten på riktigt
”Trodde du att vattenbesparing handlar om att diska med balja eller duscha kort? Fel. I stället är det mindre kaffe, mer vegomat och färre prylar som gäller”. Läs hela artikeln

Och för att rädda mitt eget skin tar jag till ett citat av Ingrid Bergman, och jag gör en egen tolkning:
"Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt."

Andfåddheten är samma sak som ångesten över att inte ha gjort rätt för sig och Utsikten är i form av en påträngande insikt, insikten om hur det gemensamma livet på jorden hänger samman och allas vårt ansvar.

Thinking at Hell´s gate

Ansvar är egentligen inte betungande utan befriande…be a doer!!

Därför lagar de sina matkassar

Varför lagar man sina papperskassar och använder dem tills det finns mer isoleringstejp på dem än helt papper? Det fick jag anledning att fundera över när jag hjälpte mina rara gamla släktingar att storhandla förra veckan. Faster A och farbror B är båda en bra bit över 90 och har inte längre någon bil. De krockade en regning sommardag förra året. Bilen fick lämnas till skrot men de själva klarade sig som genom ett under. Men detta innebar att de fick svårt att klara av att storhandla på ICA-Maxi varje vecka, en rutin de som ekonomiska och ansvarfulla medborgare haft i åratal.

Nå väl, den lilla veckoshoppingen klarar de av med närbutiken runt hörnet (dessvärre inte ICA). Men har man nu ett ICA-kort så vill man ju spara bonuspoäng och handla förmånligt, inte svårt att förstå. Fast när detta innebär att man, för att just handla på denna käcka matkedja, får gå någon kilometer till närmaste buss för att ta den till närmaste spårvagn som sedan tar en till ICA-Maxi, ja då blir det lite jobbigt. Det kan vem som helst förstå.

Ännu värre blir det dock på hemvägen, när matkassarna dignar av grönsaker, mejeriprodukter, kött och lite gossiga vetelängder. De äter verkligen nyttigt och inget halv- eller helfabrikat kommer in i deras kök.  Ja, som sagt.. ni vet ju själva att det gärna blir mer än man tänkt, man går där med inköpslistan (om man inte glömt den som vanligt) och helt plötsligt ligger det massa mer i kundvagnen. Detta drabbar även mina släktingar, trots att det är jobbigt för dem att samla in allt som de ursprungligen skrivit ner på sin lista, affären är ju stor och det blir många meter att gå. Nertyngda av matvaror gör de sin resa i motsatt riktning nu med flera otympliga matkassar i var hand och en Dramaten (från början trixade de med en gammal resväska på hjul). Ibland orkar de inte utan ”fuskar ” med pengarna och tar en taxi sista biten.

Eftersom de inte har några barn så är livet som gammal lite tufft för dem. Alla vänner har sakta dött en efter en eller så har de åldrats bortom vett och sanns. Några barn och barnbarn som ilar till deras undsättning finns inte. Men jag har haft möjlighet att sedan hösten hjälpa dem att storhandla si sådär var 10-nde dag. Det har blivit en förmån snarare än en belastning. På våra turer till affären berättar det om livet och om släkten. Jag är glad att jag har dem, då de egna föräldrarna är döda sedan flera år tillbaka.

Jag har fått lära känna detta strävsamma par på ett nytt sätt. För hälsade man på lite artigt någon gång ibland, drack kaffe och mumsade på något hembakat. Men nu ser jag kärleken och kampen de för i sitt äktenskap, med stor respekt för att deras parrelation har pågått i över 6 decennier. Det är inte lätt att be om hjälp av kommun eller andra samhälleliga resurser när man är van att klara allt själv. Du vill kanske inte se att du kommit till den punkten i livet då du borde be om hjälp och vem skall du be, till vem vänder du dig? Är man två så kan man också ha olika uppfattning om vad man orkar, själv kanske du tycker städningen och fönsterputsen är en baggis medan din fru inte orkar mer egentligen. Hon har kanske svagt hjärta, utslitna leder haft en stroke mm. Men ni har levt så länge tillsammans att allt sådant liksom tillhör vardagen och inte ses längre. Kanske blir du lite arg och nedstämd när hon förslår att ni skall köpa lite hjälp och kanske blir hon tyst och biter ihop när kraven som ställs inte motsvarar vad hon orkar. Att åldrar är ingen lätt affär.

Så att hämta dem utanför deras rätt stora hus (fyra våningar) är lite vemodigt trots allt. Deras tidigare starka uttryck som individer har bleknat, de har magrat, ryggarna är lätt böjda och gången lite vinglig och stapplande. De hör sämre båda två men vi pratar högt och tydligt, även om en del faller ohört mellan stolarna. Med sina väl begagnade och lappade papperspåsar och pantbackar står de klara på trappan när jag kommer. Nu är det så att det inte är pågrund av ont om pengar (för det har de inte) som de lappar sina kassar utan för att de är uppvuxna i en generation som fått lära sig att ta vara på allt. Min generation använder matkassarna som soppåsar och slänger även papperspåsarna fyllda med tidningar på återvinningen.

Det var just detta som fick mig att fundera. För sista när jag lämnade dem, så tog jag som vanligt med mig deras kassar med tidningar och annat för återvinningen, och skulle just slänga dem med innehåll och allt. Men nu när jag stod där vid återvinningsstationen, slog det mig helt plötsligt att faster och farbror nog tyckt det varit märkligt och lite slösaktigt att jag inte tömt kassarna och tagit med mig dem tillbaka till dem igen. Så denna gång vek ihop varje tömd och lappade papperspåse. Nu ligger de i mitt bagage och väntar på nästa storköpstur till ICA-Maxi.

Och de har ju så rätt faster A och farbror B, det är inte på de stora inkomsterna man blir rik, utan på de små utgifterna. Att tänka på sin ekonomi och vår natur även in i det minsta är ju det som gör den verkliga skillnaden. När jag tänker på detta så känns mitt StoppaShopp år rätt löjligt.

Ps…För dig som vill bli rikare genom att få små utgifter tipsar jag om ”Prat om Pengar- forumet som gör dig rikare” Ds

Shoppatorsk av vaniljodör

Jag har fått shoppatorsk…., jag menar inte att pengarna tagit slut utan att suget av att handla tagit slut. Inte för att jag inte behöver förnya mitt numera rätt noppiga garderobsinnehåll, utan för att jag är trött på det allt mer enformiga och entoniga innehållet som finns i klädbutikerna, ja även i inredningsbutikerna nu för tiden. Och har ni tänkt på alla dofter som strömmar emot er när ni släntrar in i en butik. Det är mycket vanilj och kanel. Men dessa varma och egentligen underbara toner har blivit jolmiga och plågsamt påträngande. Det har blivit inflation av dem helt enkelt. Detta ackompanjerat med bleka pudertoner av rosa, olivgrönt, beige och duvblått gör att allt får en dimmig ton och inramning. Spets, schalar, bijouterier, strass…de finns över allt i vardag som till fest.

För hemmet översvämmas butikerna av betongfigurer, tenn- och vitmetalljusstakar, nytillverkade blomkrukor i sliten, naggad stil, glas vaser i alla möjliga former och mättade färger och doftljus i envetna toner av blääää. Allt skall se ut som om vi bodde på landet i en annan tid i ett annat land och i en orodierad charm. Romantiskt tjafs så långt ögat kan se, och näsan kan känna.

Men det finns faktiskt en motpol och denna motpol står 80-talsgenerationen för. De plockar nu fram det färgsprakande kläderna och prylarna från deras barndom och även från 50 - 70-talet. Två goa exempel på detta är nätbutikerna SugarMood och Vintagebutiken som säljer kläder, skor och smycken från äkta förr eller retro nu.

För mig är modet från 70 - 80-talet ganska intetsägande och fult, men det pulserar i alla fall av färg och kreativ form. Jag vill själv inte klä mig i kläderna från denna epok, men det är härligt att se hur dessa begagnade retroplagg nu åter kommer till användning. Färgerna och formerna är i alla fall i ögonfallande.

Undra just vilket årtionde jag kommer landa i när det blir dax för mig att ”shoppa” igen? Kanske får jag ta hjälp av stylingsajten StyleSearch, vilket chattande oj oj inte jag. Nä, jag vet vad jag gillar…pojkflicksstuket…det är min stil och då duger kläderna i den egna garderoben gott, något nytt och något gammalt bildar en fin pojkflickaktig balans, den 17 juli 2012.

"Andraklänningen vs Humanpolitik"

Idag hos min frisör lyssnade jag till en helt underbar konversation. Det gällde den andra kundens stundande bröllopskavalkad. Hon verkade vara i den där åldern då man avverkar bröllop likt pärlor på ett halsband. I min ålder är det mer rara blommor, dessa bröllop. Och de man var på som ung, var inte så väl designade som dagens Haute couture versioner. Nå väl, hon hade ett dilemma, hon var höggravid och var på något sätt orolig för att inte hinna gå ner i vikt (efter förlossningen) till det första bröllopet, och om bysten skulle vara för stor för den redan inköpta klänningen eller om hon kanske rent av skulle vara för snyggt klädd…jämfört med övriga gäster, nästan jämfört med brudparet.

Till det andra bröllopet fanns inte den oron, snarare en lite missklädsam sorg och avundsjuka över att den bruden i fråga hade den perfekta kroppen och skulle ha en klänning designad av Lars Wallin. Med det kunde hon ju inte matcha.

Bild:Versace-Haute-Couture.

Så började hon berätta om brudarnas andraklänningar.  – Åhåå, sa frisören.  – Va, tänkte jag. Den första bruden skull ha en urtjusig andraklänning för hon kunde inte ha brudklänningen på festen efter bröllopet. Den klänningen var, tydligen, alldeles för voluminös för det och gick följdaktligen inte att dansa i. Bild i Iphonen visades på den tjusiga stassen…åååå-n utbyttes. Bruden nummer två skulle ha tre klänningar till sitt bröllop och alltså byta klänning hela tre gånger under kvällen. Frisören oroade sig över den brudens frisyr och hur den skulle hålla genom alla bytena, hade hon månne en frisör på plats under kvällen. Men om detta visste kunden inget.

Så talade det om tärnorna och hur mycket dessa skall sponsras av brudparet. Båda menade att uppsydda urtjusiga klänningar inklusive specialskor till alla tärnorna skulle brudparet självklart står för.  Speciellt om de hade så där snuskigt mycket pengar, som kundens väninnor verkade begåvade med.

Som den StoppaShoppa jag numera är, så undrade jag för mig själv över hur många tärnor man har på ett modernt bröllop av idag. Jag undrade också över var kärleken och lyckan får plats i all denna flärd och kroppslig utsmyckning. Kunden bredvid mig verkade dessutom mest orolig för att inte signalera de rätta sociala koderna.

Senare den dagen var jag och lyssnade på FN´s vice generalsekreterare Jan Eliasson och underhållning av Star for life`s Star Choir samt Thandiwe Mazibuko och Triple & Touch. Kultur och humanpolitik på varm och innerligt hög nivå. Där var det mycket kärlek och sann lycka.

“it’s not the hands you shake, but the hearts you touch that mean something.” Med det citatet, från gårdagskvällen, avrundar jag detta blogginlägg…..mer behöver inte sägas.